Varm och soligt var det på förmiddagen 19 grader och en jobbig dag skulle det bli. Nytt för i år var att bussarna kom fram smidigare till Lidingövallen. Det styrde bort bilarna vilket är väldigt smart.

Annars precis som vanligt, dock blött i starten och redan efter 300 meter blev strumporna lite fuktiga. Det var ovanligt blött längs hela banan i år. Men inte tunglöpt för det. Utan värmen gjorde sitt istället, som tur var blev det väderomslag och molnigt efter halva loppet. Jag hade en rätt hög puls under första milen och det kändes lite så där på gränsen. Men jag körde på och hade väl inte riktiga klippet i steget efter 10 km och den lätta partiet. Men ändå ett tillräckligt högt tempo för att greja silvermedaljtiden. Kändes rätt bra 22 km då jag borde få kramryckningar i höger vad. Ibland. Aborrbacken kvar då. Sprang eller hasade mej uppför aborrbacken med ett platt löpsteg för att inte anstränga vaden för mycket. Gick hyfsat men efter den långa backen så kom det plötsligt, kramp i vaden, fy fan tänkte jag nu rök min silvermedalj. Stannade och stretchade lite..Sprang 500 meter och där var sjukgymnasterna. Jag bad dom massera vaden 30 sekunder sedan drog jag iväg igen. Kom fram till 3 km markeringen och såg att det fanns en teoretisk chans att nå målet i tid. Jag körde på och kämpade och de sista 1,5 km var enormt jobbiga då ökade jag tempot och drog på nästan 100 %. Det gjorde rätt ont överallt, vågade inte köra 100 % för vaden. 2.14.30 blev sluttiden och jag är väldigt nöjd med tiden. Det var länge sedan jag var så slut efter Lidingölppet som i år. Bara 9 gånger kvar nu till 25 år jubileum.

En sak som märks är att servicen efter loppet blir allt sämre, bara en vetebulle och banan i målet. Jag minns tididgare då man fick betydligt  mer. Kanelbulle och var det inte korv också. Cash is King, det var bättre förr. Mot nya mål